In the Shadow of Society

Nej vi ska inte bo ihop, vi älskar varandra men vi ska inte bo ihop vi ska börja från scratch så vi har skillt oss..

Yay *Hurarop* *Konfetti från taket och glada miner*

Knappast..

Jag är så trött på er..

Morsans gapande över vad som inte är gjort när man kommer hem från skolan eller när de kommer hem från jobbet på helgerna, era falska leenden och kramar och pussar medans ni planerar hur Far ska skickas hemifrån..

Hur ni lyckas förstöra Julafton en månad innan den inträffar, Hur ni alltid lyckas passa in att bråka med mig dagen innan jag har en stor skrivning eller nu som imorgon ett svenska framträdande där jag förväntas ha en muntlig genomgång inför hela klassen trotts att jag hatar att prata inför publik... vilket är ganska ironiskt eftersom att så fort man träder in i vårat klassrum hör mig som pratar..

Jag kämpar igenom varge dag i skolan trotts min skoltrötthet kommer hem o sätter mig för att göra läxor eller bara slappna av efter en hård dag sen bara fuckar ni upp det genom att komma hem och gapa.. ni kan iaf ta en timma o slappna av innan ni berättar lugnt och stilla vad som behövs göras ist för att komma hem och gapa

så vad gör man .. jo man låser in sig på sitt mörka rum och som vanligt antinge läser en bok som handlar om något helt annat eller slår på Combat arms och crankar upp volymen på max så att man hör varenda granatsmäll skottsalva eller dödsskri som om man själv vore innuti det...

Ni lyckas förstöra allt, Jag hade börjat på en målning som jag skulle gett er på er 20 bröllopsdag nu om några dagar föreställande er på ert bröllopsfoto, jag hade kommit en bra bit men jag måste erkänna att ni totalt tatt livet av min skaparglöd.. det första jag gjorde efter beskedet att ni skilt er utan oss barns vetskap så slog jag en kvast igenom den och totalt rev sönder hela duken sen tände jag eld på den...

ända sedan jag var liten har jag föreställt mig att kunna komma hem till mor och far varge jul, födelsedag och annan storhelg, när syskonen har skaffat barn och jag kanske hittat någon som står ut med mig.

För mig sedan jag var liten har ni varit högst och att ert äktenskap var idealiskt, ni var stoltheten och tryggheten som man kunde luta sig tillbaka på när man inte mådde så bra. även fast jag vart en ensamvarg som helst inte vill vara med er hela tiden utan tkr om att sitta inne på mitt rum ensam så har det alltid kännts tryggare när jag vet att ni är hemma trotts att jag inte ser er..

Nu skiter jag i vilket, ni får göra precis som ni vill, förstör o blanda ut palettens alla färgerna som ni vill det är inte mitt problem.. Den barnsliga tryggheten man kände är ändå borta hur mycket ni än pillar, limmar och tejpar.

Jag är så trött på er.. Ni tycker att jag är dum i huvudet men då ska jag bara meddela det blir inte så jävla mycket bättre om 2 dumhuven förökar sig